I lördags blev det tillåtet för andra butiker än Apoteket att sälja rökavvänjningsprodukter med nikotin. Det känns dock lite märkligt att det har dröjt ända tills 2008 innan nikotinplåstret – som Läkemedelsverket godkände i Sverige 1981 – får säljas på samma ställen som andra, mycket farligare nikotinprodukter.
Det är fortfarande artonårsgräns som gäller för receptfria nikotinläkemedel, precis som för tobak. Att det inte är speciellt svårt för någon under arton år att köpa tobak gör dock att en viss snedvridning i tillgången fortfarande kommer finnas.
Detta är ett välkommet steg på vägen mot avvecklandet av Apotekets läkemedelsmonopol, men det är ingen avreglering det rör sig om, snarare en omreglering.
Men varför dröjde det ända tills nu?
Andra bloggar om apoteksmonopolet, nikotinplåster, tobak, monopol
Det sjuka är ju att, trots faktumet att personer under arton röker, så har rökavänjningsprodukter samma åldersgräns som cigaretter och snus; vilket försvårar ungdomars chanser att komma ifrån beroendet. Det är bevisat (beklagar bristen på källor i mitt uttalande, den kompetente läsaren finner nog dem själva) att en stor del av de som röker började röka långt innan myndighetsåldern. Att då undanhålla ett ”läkemedel” mot rökning för minderåriga för att det innehåller nikotin är fel på två viktiga sätt: ekonomiskt(rökare kostar pengar) samt socialt(rökare har sämre levnadsglädje(återigen, kolla komp. källor)). Jag längtar(förlåt mig) på att våra ungdomar kommer att stå utanför den lokala macken och be förbipasserande att köpa ut nicotinell. Den som då nekar dessa människor en extra chans att komma ur cigarettberoendet borde fundera på om de borde följa lagen, eller sitt eget samvete.