Johan Norbergs debattartikel på Newsmill om Miljöpartiets popularitet bland liberaler satte igång en debatt om hur liberalt Miljöpartiet faktiskt är. Johan nämner Svend Dahls artikel i Magasinet Neo om latteliberalerna som lockas av Miljöpartiets framtoning. Jag kom häromdagen hem från Stureakademins studieresa till Washington, DC och resan inleddes med att ventilera våra examensarbeten. Mitt handlade om just Miljöpartiet och de åsikter som framförs av medlemmar och i partiprogrammet. En teaser om detta gjordes på Oscar Sundevalls blogg för ett tag sedan. Artikeln är på ungefär nio A4-sidor och läses bäst i pdf-format eller utskrivet, men för sökbarhetens skull lägger jag även upp den direkt på bloggen.
PDF: Miljöpartiet och den gröna ideologin
Lokalsamhället åt alla lycka bär
– Miljöpartiet och den gröna ideologin
I förra numret av Magasinet Neo (5/2009) skrev Svend Dahl att Miljöpartiet har gått från att vara ett parti för tillväxtfientliga grönavågare med skägg och noppiga koftor till att bli ett relativt liberalt parti som de borgerliga partierna borde se som en möjlig framtida regeringspartner. Men har Miljöpartiet verkligen förändrats så mycket? Det är lätt att komma på exempel på enskilda sakfrågor där Miljöpartiet intar en liberal hållning, eller åtminstone kommer till samma slutsats som liberaler. Synen på friskolor och småföretagande är nog de som tydligast skiljer Miljöpartiet från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, men de åsikterna har funnits i partiet i över tjugo år.
Miljöpartiets förste språkrör, Per Gahrton, skrev i sin bok ”Vad vill de gröna?” 1988 om hur han såg på den gröna ideologin. Han skrev bland annat att ”[d]en officiella övergripande makthavarideologin tycks tro på ett enkelt och positivt samband mellan materiell ‘välfärd’ och mänskligt välbefinnande. Den gröna uppfattningen är den omvända: vi tror att i ett industrisamhälle modell Sverige är det generella sambandet tillväxt – välbefinnande negativt. Det utesluter inte behov av ‘tillväxt’ inom många enskilda produktområden (t ex förnyelsebar energi, spårbunden trafik m m).” Frågan är hur den distinktionen ska göras. Den spårbundna trafiken, för att ta ett för miljöpartister kärt exempel, har inte alltid varit särskilt miljövänlig. Om Miljöpartiet och den gröna ideologin hade fått råda när järnvägarna började mekaniseras i början av 1800-talet (i viss omfattning hade vagnar på räls tidigare dragits av hästar) hade utvecklingen stannat helt. Försiktighetsprincipen har nämligen en principiellt viktig funktion i den gröna ideologin. Utan smutsig kolbrytning och -förbränning i järnvägens ungdom hade dagens järnvägsnät inte kunnat komma till stånd. Det är omöjligt att bevisa att en teknisk innovation är ofarlig innan den har använts i stor skala under lång tid och med försiktighetsprincipen får en innovation inte tas i bruk förrän man kunnat visa att den är ofarlig – ett tydligt moment 22. En mer innovationsvänlig försiktighetsprincip är att ny teknik inte ska vara uppenbart farlig. Det kommer släppa fram en hel del teknik som på lång sikt kan vara farlig, men det skapar också möjligheter att ta fram bättre och mer hälsosam teknik. Om en ny innovation är mer eller mindre farlig än befintlig teknik kan inte avgöras på förhand.
Teknikutvecklingen är oftast inkrementell: man vidareutvecklar teknik som redan finns och är etablerad. Koldrivna ångmaskiner användes för att automatisera tillverkningsprocesser i fabriker innan de började användas för att transportera personer och gods på järnväg. På samma sätt utvecklas i dag teknik som inte har någon omedelbar användning för Miljöpartiets godkända tillväxtområden. Utan flera decennier av forskning på den traditionella, icke förnyelsebara kärnkraften, fissionskraften, hade inte forskning på framtidens förnyelsebara kärnkraft, fusionskraften, varit möjlig. Mobiltelefonen ansågs på 80- och 90-talen av många vara en onödig leksak för yuppies och den synen präglar fortfarande hur samhället ser på datorspel, trots att det är grafikutvecklingen inom datorspelsindustrin som har ökat möjligheterna och minskat kostnaderna för bildmedicinen.
Om ett företag (eller staten) ska utveckla en ny tågtyp behövs kunskap om mer än bara framdrivning på stålräls eller via maglev, magnetic levitation. Hur ska fönster och stolar vara konstruerade? Energiåtgången och säkerheten på tåget beror delvis på hållfastheten och vikten på fönster och stolar, men materialforskning och produktutveckling av fönsterglas och stolar är inte knutet till tågutveckling. Utan tillväxt på andra områden än förnyelsebar energi och spårbunden trafik blir kostnaderna för att utveckla dessa mycket större.
Sambandet mellan tillväxt och välbefinnande enligt den gröna ideologin beskrev Per Gahrton 1988. Har Miljöpartiet ändrat åsikt om tillväxtens skadlighet? I Miljöpartiets nu gällande partiprogram står att ”[t]illväxt i konventionell mening är varken möjlig eller eftersträvansvärd […]” och ”[f]ör att få mer tid för barnen och varandra, en bättre hälsa och en god miljö för barn och barnbarn att ta över kan vi tvingas att acceptera en lägre materiell standard än i Sverige i dag”. I stället för att köpa nytt när det gamla går sönder så kan man reparera. Att ha en materiell standard som motsvarar den vi har i dag eller för fem år sedan låter vid en snabb fundering inte så farligt; ett billigt pris för en god miljö. För medelsvensson som, förutom att kanske väga några kg mer än idealt, under större delen av sitt liv är frisk och har god hälsa är det ingen stor uppoffring. Även om den gröna ideologins analys av skadligheten i en fortsatt tillväxt inom varuproduktionen skulle vara riktig så kommer dess relevans att minska framöver. Tillväxt sker inte enbart inom varuproduktion utan även i tjänstesektorn. Tjänsteproduktionens andel av BNP ökar i västvärlden och i Sverige är tjänsteproduktionen på väg mot att bli dubbelt så stor som varuproduktionen. Detta kan till viss del förklaras av att tillverkning av varor har flyttats till utvecklingsländer som Kina, men även Indien och Kina har snabbt växande tjänstesektorer. Sambandet mellan tillväxt och farlig miljöpåverkan är alltså inte definitivt.
Den gröna ideologins tankar om tillväxt är inte nya. Filosofen Bertrand Russell skrev 1932 i Till lättjans lov att effektivitetsförbättringar skulle komma arbetarna till godo i form av ledig tid i stället för stigande löner. Enligt Russell, som året innan Till lättjans lov hade ärvt titeln earl av sin avlidne bror, kunde alla människors behov 1932 tillfredsställas med fyra timmars arbete per dag. Övrig tid skulle användas för förkovran i hobbyverksamhet av olika slag, och fritiden skulle öka med tillväxten.
Det finns åtminstone två intressanta aspekter på den här synen på tillväxt. När man sätter resonemanget i ett större perspektiv blir föraktet för andra människors hälsa tydligt. När Bertrand Russell skrev Till lättjans lov skulle det dröja nio år innan penicillinet började användas och nästan tjugo år innan tuberkulos kunde behandlas. Utan materiell tillväxt hade folk i västvärlden fortfarande dött av lunginflammation, men sedan 1930-talet har den förväntade livslängden i Sverige ökat med femton år för män och sjutton år för kvinnor. Det blir ganska många lediga timmar att ägna åt sig åt hobbies, även om man arbetar fyrtio timmar i veckan. Inom medicinsk forskning finns dock fortfarande mycket att göra. Årligen dör mellan en och tre miljoner människor av malaria och i Sverige är cancer den näst vanligaste dödsorsaken. Det är genom ökad materiell standard som utvecklingsländer, där malaria är ett stort problem, kan få möjlighet att behandla sjuka och förebygga spridningen av sjukdomen. Genom att påstå att tillväxt inte är eftersträvansvärd ignorerar man de miljontals människor i världens länder som är sjuka eller undernärda och dör unga på grund av fattigdom.
Uppfattningen att mänskligheten har nått den materiella toppen förstärks ytterligare när man läser avsnittet om sjukvård i Miljöpartiets partiprogram. Ungefär fem sidor text ägnas åt sjukvårdsfrågor varav nästan en hel sida ägnas åt att förklara fördelarna med alternativmedicin och nackdelarna med konventionella läkemedel. När forskning och utveckling nämns – på de ställen där det trots allt förekommer – är det i negativa sammanhang, som vilka faror tandvårdsmaterial kan medföra. De företag som tar fram läkemedel och medicinsk teknik nämns endast i följande korta stycke:
”Läkemedels- och teknikutvecklingsföretagens inflytande över sjukvården är i dag alltför stort. Därför ska möjligheten för läkemedels- och teknikutvecklingsföretagen att bedriva reklam för sin verksamhet mot hälso- och sjukvården regleras. Det är också viktigt att en tydlig redovisning sker av ekonomiska bindningar och andra relationer.” Det verkar som att uppfattningen är att läkemedelsföretag framför allt är ett problem som måste hanteras, inte en tillgång som kan ge människor längre liv och ökad livskvalitet. Som liberal är det lätt att vara teknikoptimist om man ser tillbaka på den tekniska utveckling som skett framför allt de senaste hundra åren. Det innebär inte att man ska blunda för de problem som uppstår, med skador på ekosystem och människors hälsa. Hur man väljer att angripa problemen är däremot av betydelse för vilka politiska samarbeten som är möjliga. I Miljöpartiets partiprogram får man leta länge för att hitta de liberala idéerna. Svend Dahl anser dock att konflikten mellan tilltron till marknadens möjligheter att lösa miljöproblem och tilltron till politikens möjligheter att lösa desamma även finns i de liberala idéströmningarna. Skillnaden är att den gemensamma grunden naturligtvis är mycket större hos klassiska liberaler, socialliberaler och liberalkonservativa än hos Miljöpartiet och liberaler.
En del av den gröna ideologins avoghet mot ekonomisk tillväxt beror med stor sannolikhet på okunskap. Så sent som i våras berättade Maria Ferm, språkrör för Grön Ungdom, och Anders Wallner, språkrörssekreterare hos Maria Wetterstrand, för deltagarna i Timbros utbildningsprogram Stureakademin att BNP är ett undermåligt mått på ekonomisk aktivitet eftersom skadegörelse och olyckor leder till en ökning av BNP. Samma uppfattning uttryckte den miljöpartistiske Stockholmspolitikern Per Olsson på sin blogg i början av året. Problemet är att deras uppfattning inte stämmer med verkligheten. Den franske liberalen Frédéric Bastiat förklarade för över 150 år sedan i essän Det man ser och det man inte ser (i Sverige utgiven av Timbro) begreppet alternativkostnad på ett mycket pedagogiskt sätt. Om en marodör kastar en sten genom ett fönster ökar inte BNP bara för att glasmästaren tjänar pengar på att byta ut det. Hade man sluppit spendera pengar på ett nytt fönster hade man kunnat köpa en bok (förslagsvis Bastiats essä) eller nya skor, som i stället hade gett bokhandlaren eller skomakaren en större inkomst. Om skadegörelse hade varit bra för tillväxten hade man kunnat eliminera arbetslösheten genom att börja slå sönder fönster.
Vid en jämförelse mellan Per Gahrtons tjugo år gamla bok och Miljöpartiets nuvarande partiprogram ser det mesta likadant ut. Synen på tillväxt som ett problem finns kvar och den liberala inställningen till friskolor och sociala friheter har funnits där hela tiden. I partiprogrammet och Gahrtons bok återfinns även vurmen för Centerpartiets gamla lokalsamhälle: ett transportsnålt samhälle byggt på småskalighet, småföretagande, närodlad mat och lokalt arbete. Uppfattningen tycks vara att småskalighet är mer miljövänligt än storskalighet. Hur den synen har kunnat få fäste är lätt att förstå. Utsläpp från de stora kolkraftverkens skorstenar syns väldigt tydligt. De utsläpp som kommer från en vedeldad värmepanna är mycket mindre. Det som intuitionen missar är hur många vedeldade värmepannor som ett kolkraftverk ersätter. Utsläppen per producerad enhet är oftast mycket lägre i en stor anläggning än i en liten, oavsett bränsle. På samma sätt är det mer effektivt ur energiförbrukningssynpunkt att bo i städer än i byar. Energiförbrukningen i flerfamiljshus är lägre än i villor med samma isolering och inomhustemperatur, kollektiva transporter blir effektivare när fler vill åka samma sträcka och miljövänlig avfalls- och avloppshantering blir billigare. Tron att småskalighet per definition är bättre än storskalighet är så utbredd i samhället att det har påverkat regleringen av tillstånd för vindkraftverk. Det är inte den fysiska storleken på ett vindkraftverk som avgör vilka tillstånd som behövs, det är effekten. Storleken på rotorbladen är det som har betydelse för hur stor risken är att fåglar ska skadas, hur mycket buller som kraftverket kommer åstadkomma et cetera. Ändå är det uteffekten som avgör, vilket har lett till att det finns en mängd vindkraftverk i Sverige som levererar mindre energi till det allmänna elnätet än vad det finns kapacitet för, eftersom rätt tillstånd saknas. Detta är inget som Miljöpartiet ska lastas för. Det är däremot ett bra exempel på vad som kan hända när småskalighet blir ett överordnat ideal.
Lyckligtvis verkar det som att en del yngre miljöpartister har börjat röra sig bort från en del av småskalighetsvurmen. Anders Wallner och Maria Ferm lovordade storstaden, inspirerade av nyurbanismen, på deras föreläsning på Stureakademin just på grund av de miljövänliga effektivitetsvinster som kan uppstå när många människor lever nära varandra. Kontrasten till Per Gahrtons utfall mot städerna i Vad vill de gröna? – ”Storstäder är cancersvulster på samhällskroppen!” – är tydlig. Fortfarande verkar det dock som att även de moderna miljöpartisterna tycker att småskalighet är att föredra när det gäller företagande. Sverige har länge haft en företagspolitik som varit helt inriktad på att stötta de stora företagen, med små företag som underleverantörer. Med det i åtanke är fokuseringen på små företag lätt att förstå, och ur konkurrenssynpunkt lätt att instämma i. Med fler små företag ökar konkurrensen och nyttan för konsumenterna. Det finns dock en risk att fokuseringen på små företag leder till svårigheter för företagen att växa över en viss nivå, men på det här området finns det nog en samsyn med de borgerliga partierna.
Den senaste trenden inom den gröna ideologin, som även har fått fäste hos Miljöpartiet i Sverige, är intresset för lyckoforskning. Pionjärer på lyckoforskningsområdet fann inget entydigt samband mellan inkomster och grad av välbefinnande hos individer. Ekonomiprofessorn Richard Easterlin formulerade problematiken 1974 i artikeln ”Does Economic Growth Improve the Human Lot? Some Empirical Evidence” och därefter har den fått namnet Easterlinparadoxen. Det är på denna grund som miljöpartister och andra gröna ideologer arbetar för att ändra politikens fokus från att framför allt handla om skydd för individuella rättigheter och förutsättningar för ekonomisk utveckling till att höja människors upplevda lycka. Om det stämmer att människor inte blir lyckligare av en högre inkomst så kanske Per Gahrton hade rätt när han för drygt tjugo år sedan skrev att ”i ett industrisamhälle modell Sverige är det generella sambandet tillväxt – välbefinnande negativt”. Hur är det med Easterlinparadoxen? Stämmer det att välbefinnandet inte ökar med inkomsten, över en viss grundnivå? Adrian White, som är doktor i socialpsykologisk analys vid Leicesters universitet, har tagit fram en världskarta över den upplevda lyckan i världens länder.
Även om det finns vissa avvikelser så är helhetsbilden tydlig: hälsa, ekonomi och utbildning är starkt korrelerat med den upplevda lyckan. Även den data som Miljöpartiet själva använder i sitt studiematerial bekräftar att det upplevda välbefinnandet i stor grad korrelerar med inkomsten. Ett diagram över sambandet mellan inkomst per capita och välbefinnande framtaget av statsvetaren Ronald Inglehart som visar en stark korrelation mellan inkomstnivå och välbefinnande väljer Miljöpartiet dock att tolka tvärtom. Enligt Miljöpartiet visar diagrammet nedan att ”västvärldens ekonomiska utveckling inte åtföljdes av en ökad livskvalitet”. Sambandet är inte linjärt – inkomstens marginalnytta är avtagande – men det är ingen som har hävdat heller. De flesta konsumtionsval som människor gör präglas av minskad marginalnytta. Om man inte äger någon bil så innebär införskaffandet av en bil en enorm nytta. Köper man ytterligare en blir nyttan inte lika stor; vi kan bara köra en bil i taget. Eftersom varje extra konsumerad krona inte medför lika stor nytta som den förra, ökar inte lyckonivån lika mycket som inkomsten. Det innebär inte att det saknas ett samband mellan inkomst och lycka.
Även om man bortser från sambandet mellan inkomst och välbefinnande, så finns annat som tyder på att Miljöpartiets ambition att skapa lycka för medborgarna inte kommer falla väl ut. En av slutsatserna man kan dra av Johan Norbergs senaste bok, Den eviga matchen om lyckan, är att det är vi själva som bäst skapar vår lycka. Lyckan konsumeras inte, den produceras. Om politiker i för stor utsträckning försöker styra våra val mot de värden som lyckoforskningen kommit fram till är lyckobringande, kommer lyckan inte att öka. För stor politisk styrning är i sig lyckohämmande, oavsett riktning. Det är också anledningen till att Miljöpartiets strävan efter central styrning (trots skrivningar i partiprogrammet om värdet av decentralisering) av villkoren för matproduktion och -distribution, arbetstidsreglering och tillväxtbegränsning inte kommer att göra folk lyckligare, även om Miljöpartiets uppfattning att miljön mot förmodan skulle må bättre av det stämmer. Människor är kapabla att själva välja om de vill gå ner i arbetstid, flytta från staden och ut på landet och köpa färre prylar.
De metoder som Miljöpartiet och den gröna ideologin står för är i stor utsträckning paternalistiska. Människor konsumerar för mycket prylar som gör oss olyckliga och förstör miljön. Lyckan finns i lokalsamhället – eller för vissa gröna ideologer i storstaden – och korta arbetsdagar. De gröna har funnit det goda livet och kommer göra vad de kan för att vi alla ska odla vår trädgård.
Andra bloggar om: miljöpartiet, grön ideologi, johan norberg, stureakademin
Väl skrivet men när det gäller BNP tror jag att du egentligen håller med om att det är ett dåligt välståndsmått. Mycket riktigt är det så att reparationen av en sönderslagen glasruta är ekonomisk aktivitet som alltså räknas med i BNP. BNP skulle också vara högre om vi jobbade och handlade mera men inte om vi använde vårt faktiska ökade välstånd till fritid.
Gustav: ja, reparationer av trasiga fönster är ekonomisk aktivitet som räknas in i BNP-måttet, men min poäng – som du verkar missa – är att det inte tillför något till BNP. Resurserna som går åt till reparationer hade kunnat användas för andra saker.
BNP mäter inte lycka, men som diagrammen i artikeln och andra studier visar finns ett tydligt samband mellan BNP och ”mjukare” variabler.
Ja, resurserna som går åt till reparationen hade kunnat användas till något annat, och för att uppnå även detta andra kommer någon att behöva göra ett dubbelt arbete vilket resulterar i en ökning av BNP som inte är värdig ett vettigt välståndsmått. När det gäller korrelationen mellan BNP och lycka är det farligt att direkt dra en slutsats om kausalitet. Man kan lika gärna tänka sig att friare länder har både bättre ekonomi och lyckligare medborgare. Eller att fattigare länder tenderar att ha mer autokratiska styren som kan ha negativ inverkan på lyckan.
Det är också problematiskt att anta att ökad ekonomisk aktivitet (eller som ofta varit fallet, helt enkelt monetarisering av tidigare icke-monetära processer, istället för att laga vår egen mat köper vi snabbmat) axiomatiskt leder till bra saker, typ antibiotika. Å andra sidan förekommer ofta motsatt demonisering då man säger sådant som ”hur mycket tillväxt tål planeten”?
Klart är att vi behöver mer kvalitativa mått, särskilt ju längre fram i tiden vi rör oss. Ofta glöms till exempel bort att tillväxtmåttet vi använder är exponentiellt över tid och att 3 procent BNP-ökning betyder väldigt olika saker i absoluta nivåer beroende på var man befinner sig i fråga om ekonomisk utveckling.
Samtidigt håller jag med dig i sak, världen behöver en kraftig ekonomisk utveckling snarare än något ”steady-state”. Men också ett ökat ekologiskt ansvarstagande. Jag är övertygad om att dessa är långt mer komplementära än vad som ofta ges sken av. Notera t.ex. följande diskussion på min blogg med Johan Norberg och särskilt då artikeln jag publicerat:
http://rawlsandme.blogspot.com/2009/01/hairshirts-and-failure-of-political.html
Mycket givande läsning, men jag håller med om att jämförelsen mellan BNP och Bastiats essä känns långsökt. (Eller rättare sagt: jag förstod den inte. Men så har jag å andra sidan inte läst essän.)
Gustavs kommentar om kausalitet får mig osökt att tänka på den här roligheten.
Björn: Nej, har man inte läst essän kanske jämförelsen är svår att förstå. Poängen är att man missar att se att de resurser som används för reparationer hade kunnat användas för något annat. I stället för att förbättra sin situation (genom att köpa en bok eller spabehandling eller nåt) måste man arbeta för att behålla den nuvarande nivån. BNP har brister, men att skadegörelse skulle öka BNP är inte ett av dem.
Gustav: Om din dator går sönder och du måste köpa en ny, arbetar du dubbelt tills du har lyckats tjäna in pengarna för att införskaffa den? Det är ganska ovanligt. De flesta sparar in på något annat, som nöjen. Din beskrivning är dessutom inte skalbar.
Synen på konsumtion är dessutom märklig. Du tycker att vi ska använda ”vårt faktiska ökade välstånd till fritid”. Vad är ”fritid”? Jag tycker om att titta på film och fotografera och få datorn att göra nya grejer. Det är vad jag gör på min fritid. Andra kanske tycker om att få massage eller dansa på nattklubb. Båda sakerna kostar pengar. Visst kan man bjuda hem vänner och massera varandra eller dansa i vardagsrummet, men det passar inte alla. Kan man inte låta människor själva få välja?
Björn: jag har lagt in länkar i artikeln till några av källorna och verken jag nämner, bland annat Bastiats essä: Det man ser och det man inte ser.
Johan: Nu tycker jag allt att du läser in lite mycket från mitt inlägg. Jag anser absolut att tillväxt är något önskvärt och vill inte alls moralisera över folks val av fritid kontra konsumtion. Min kritik rör enbart BNP-måttet som alltså enbart medräknar monetära transaktioner.
Om jag enbart skulle dra ner på annan konsumtion för att ersätta min tilltänkt trasiga dator så skulle BNP vara oförändrat trots att det ju faktiskt rör sig om en ren välståndsförlust. Detta faktum gör BNP till ett dåligt mått på välstånd och tillväxt, men gör verkligen inte tillväxt till någonting dåligt, vilket vi alltså är överens om, uppenbarligen till skillnad från vissa (men långt ifrån alla) miljöpartister.
Borgerliga. Planekonomer som tänker på alternativkostnad också?
Gustav: Då är vi nog mer överens egentligen. Din formulering om att behöva göra ett dubbelt arbete var förvirrande tycker jag. Men är vi överens om att skadegörelse och efterföljande reparationer inte höjer BNP?
Nej, det är vi inte överens om. BNP gör ingen skillnad på reparationer av sönderslagna saker och produktion av nya saker vilket alltså kan ge en snedvriden bild av det egentliga välstånd. Ett land där man uteslutande jobbar med att reparera sönderslagna saker kan uppvisa samma BNP som ett med motsvarande nyskapande arbete.
Sjukt teoretiskt att diskutera huruvida pengar som spenderas på en kraschad ruta annars skulle ha spenderats på en spa-behandling eller stannat i fickan.
Det stora problemet med BNP är väl att det inte säger någonting om livskvalitén för befolkningen i stort. Även om man sätter likhetstecken mellan inkomst och lycka (som en del verkar vilja göra) så kan ett land ha jättehög BNP även om hälften av människorna svälter (och därmed antagligen är både fattiga och olyckliga)
Sebastian: Jag argumenterar inte för att BNP är ett bättre mått än något annat. Min kritik riktar sig mot att ledande miljöpartister (och tydligen rätt många andra också) inte förstår vad alternativkostnad är. Förstår man inte alternativkostnad kan man inte förstå nationalekonomi eller hantering av knappa resurser överhuvud taget.
Gustav: Teoretiskt ja. Frågan är hur det ser ut i verkligheten. Reparationer är nog en större del av den nordkoreanska ekonomin än den svenska.
Först och främst, bra skrivet Johan. Du sätter ord på mycket av vad jag tycker miljöpartister missförstår eller fått om bakfoten.
Sebastian: ”Det stora problemet med BNP är väl att det inte säger någonting om livskvalitén för befolkningen i stort.”
Med sina fel och brister så säger faktiskt BNP-måttet en hel del. Human development index som andra vurmar för som ett alternativ till BNP-måttet visar en mycket stark korrelation med BNP.
Men BNP-måttets kritiker kanske inte tycker HDI-måttet heller säger så mycket om livskvalité och välbefinnande?
Tips på fördjupning – antologin ”Perspektiv på grön ideologi”:
http://mp.se/files/141100-141199/file_141153.pdf
Samt Henrik Hallgrens nya bok ”Det gröna skiftet – från industrialism till ekologism”:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186407740
Ett långt blogginlägg som var intressant, men enligt min mening innehåller en del logiska felslut.
Kort och gott: Utan miljö och natur att leva i och av, så spelar det ingen roll hur lyckliga vi människor försöker vara. Kraven på obegränsad tillväxt krossar miljön. Obönhörligen.
Där hjälper heller inga nationalekonomiska modelleringar eller ideologiska värdeutlåtanden. Förbättringar av miljön genom tekniska innovationer äts snabbt eller direkt upp av en ökande omsättning eller resursutnyttjande.
Vi får inte spara energi idag, för då blir den ekonomiska tillväxten omöjlig. De flesta miljöproblem har en direkt korrelation till produktion och konsumtion av energi.
Joakim: Intressant kommentar, men enligt min mening innehåller den en del logiska felslut.
Tillväxt krossar inte miljön. Tillväxt innebär att mer kan göras med samma eller färre resurser. Det är genom att inte slösa energi som vi får tillväxt.
Ifall du citerat Maria Ferm & Anders Wallner korrekt så förvränger du innebörden av deras ord ganska rejält när du argumenterar emot dem.
De ska ha sagt att BNP är ett ”undermåligt mått på ekonomisk aktivitet” och exemplifierat med en krossad glasruta. Du tolkar det som att de menar att skadegörelse är bra för tillväxten.
Eftersom jag också har en del univeritetspoäng Nationalekonomi tycker jag att jag har rätt bra koll på begreppet alternativkostnad och jag ser inte direkt något som pekar på att de inte skulle ha förstått det.
Däremot tycker jag att du drar en mängd märkliga slutsatser. Jag tror inte att det beror på okunskap, men kanske bor det en liten demagog någonstans i dig.
Jag tänker inte argumentera kring huruvida BNP är ett bra, halvbra eller dåligt mått på någonting överhuvudtaget. Jag menar bara att Ferm & Wallners argument är helt korrekt och att dina motargument inte håller.
För att vara pedagogisk:
Låt oss säga att jag har en glasruta som jag vill ska vara hel, en hundralapp i fickan och en vilja att äga ett exemplar av Bastiats bok (eller ett par nya skor).
Du är också sugen på boken (eller skorna), men har inte råd.
Alternativ 1: Inget händer. Min ruta är intakt. Jag köper boken.
Resultat: Min ruta är hel. En av oss är gladare tack vare ägandet av en ny bok.
Totala nyttan ökar lite. BNP-ökning: 100 kr.
Alternativ 2: Min ruta går sönder. Jag betalar dig 100 kr för att laga den. Du köper boken för 100 kr.
Resultat: Min ruta är hel. En av oss är gladare tack vare ägandet av en ny bok. Du är å andra sidan lite trött eftersom du fått jobba, vilket du helst avstått om du kunnat få boken gratis.
Totala nyttan ökar lite (dock mindre än i 1 på grund av den alternativkostnad som uppstått för dig). BNP-ökning: 200 kr.
Det finns här även ett närbesläktat problem med BNP som mått. Obetalt arbete syns inte. Det vill säga om jag själv byter min ruta eftersom jag är en händig kille syns det inte i siffrorna, men ger samma effekt som om jag betalar någon annan för att byta den.
Således finns det ett tredje alternativ.
Alternativ 3: Min ruta går sönder. Jag byter den och köper sen boken för 100 kr.
Resultat: Min ruta är hel. En av oss är gladare tack vare ägandet av en ny bok. Jag är är å andra sidan lite trött på samma vis som du var i alt 2.
Totala nyttan ökar lite (dock mindre än i 1 på grund av den alternativkostnad som uppstått för mig). BNP-ökning: 100 kr.
Slutsats: Alternativ 2 med krossad ruta och inhyrd glasmästare ger högst BNP, även om alternativ 1, att folk inte krossar varandras glasrutor, är det klart bästa alternativet för samhället i stort.
Sedan kan du argumentera kring att bokförläggaren kan använda pengarna hon får in till något annat som i sin tur ökar BNP, men det kan hon ju göra i alla tre fallen och i slutändan skillnaden som härrör från om någon fått betalt för att byta rutan fortfarande att bestå.
Således har miljöpartisterna rätt och du har fel.
En annan sak är att du ett par gånger snarare argumenterar för än mot de som du hävdar inte har förstått:
”Om skadegörelse hade varit bra för tillväxten hade man kunnat eliminera arbetslösheten genom att börja slå sönder fönster.”
Det är väl just det som var Ferm & Wallners poäng?
Att glaskrossarmayhem nog är en dålig idé, trots att det skulle öka BNP. Högre BNP leder alltså inte per automatik till högre välfärd, lägre arbetslöshet och allmänt lyckorus.
I det här fallet tror jag nog dock att det skulle minska arbetslösheten rejält om alla landets arbetslösa glasmästare (och lekmän som jag själv som nog skulle kunna byta en ruta som i ovanstående exempel) skulle få erbjudanden om jobb direkt när fönsterlösa människor frös i vinterkylan.
Däremot kanske det ändå inte är önskvärt med detta fönsterkrossande.
Krossade fönster är ju ett rätt teoretiskt – om än ganska roligt – exempel att använda i sammanhanget.
Krig är lite tydligare.
Extremt bra för BNP. Inte så bra för världen.
Pontus: Vi var drygt tjugo personer i lokalen när Wallner och Ferm talade och när resonemanget om BNP och skadegörelse kom ägnades ett antal minuter åt att reda ut vad de faktiskt menade. De menade det som stod ovanför. Att ingen av dem har protesterat (åtminstone Anders Wallner har läst texten) talar mot din tes. Det var för övrigt inget citat (notera avsaknaden av citattecken), men innebörden var som jag skrev.
Sedan fortsätter du med att hävda att du förstår alternativkostnad. Du visar inga tecken på det i din kommentar. Tvärtom ignorerar du just alternativkostnaden. Du skriver ”Du är å andra sidan lite trött eftersom du fått jobba”. Jag hade jobbat oavsett om din ruta hade gått sönder eller ej, det är ju det som är poängen. Antingen med att laga någon annans ruta, eller med någon annan verksamhet. Eller så hade jag varit ledig, och eftersom du läst nationalekonomi så vet du också att även ledig tid har en kostnad.
All tid som måste läggas på att åtgärda skador av olika slag är tid som inte kan läggas på att producera nya varor, tjänster eller fritid.
Eftersom soldater hade kunnat ha civila yrken inom tjänste- eller produktionssektorer och fabriker och material hade kunnat användas till annat än att producera vapen så höjer krig inte alls BNP. Inte ett dugg. Inte ens på pappret. Du har inte alls förstått alternativkostnad.
Det du skriver är så dumt att jag funderar på om du inte skrev kommentaren bara för att trolla, men jag är inte säker så det är bäst att påpeka hur fel du har.
Johan. Tråkigt att du känner att du måste vara otrevlig. Det må visserligen ha vara slarvigt av mig att skriva citera när jag borde använt ordet referera, men men. Att jag inte alls har förstått de mest grundläggande begreppet i diskussionen och att jag skriver så dumma saker att du tror att jag trollar får väl helt enkelt stå för dig.
Uppenbarligen var jag dock inte tillräckligt pedagogisk i mitt exempel. Jag antar att min poäng inte gick fram helt eftersom att jag inte beskrev de olika alternativen i kronor och ören, men jag tyckte det kändes som att det inte tillförde något och dessutom blev lite tråkigare.
Men visst. För att förtydliga: Säg att du uppskattar möjligheten att vara ledig och slippa trötta ut dig med att byta mitt fönster till A kronor.
När jag ovan (uppenbarligen lite för slarvigt) skriver att du blir ”lite trött eftersom du fått jobba” skulle jag istället ha skrivit att du gått miste om nyttan av att få vila (värderad till A kronor) eftersom att du jobbat. A är ju då din alternativkostnad.
Precis som du säger skulle du kunna jobba med något annat, exempelvis att snitsla orienteringsbanor, under tiden och då tjänat B kronor istället. Jag utelämnade det alternativet ovan eftersom det är lätt att framstå som en psykopat om en bloggkommentar blir över tre A4 lång och jag trodde poängen gick fram ändå. Men visst. Din alternativkostnad kan vi då kalla max(A, B).
Hoppas att jag var tillräckligt tydlig denna gång.
I övrigt tycker jag att du sammanfattar mina argument rätt bra när du skriver om att den tid som måste läggas på att åtgärda skador av olika slag är tid som inte kan läggas på att producera nya varor, tjänster eller fritid. Det var exakt den poäng som jag ville visa.
Tid till att åtgärda skador är tid som inte kan gå åt till att producera nya varor och tjänster. Dock påverkar både reparationen och nyproduktionen BNP lika mycket.
Ledig tid höjer inte BNP, även om den har ett värde och innebär en teoretisk kostnad för en person som valt att avstå från arbete för att vara ledig.
En högre nyttonivå hade just därför kunnat åstadskommas genom att man låtit bli att krossa fönstret och låtit dig njuta av lite ledigt som för dig haft ett värde. Men BNP hade ökat mer om fönstret krossats och du valt att reparera det.
Eller så hade du kunnat höja BNP-nivån med variabeln B från stycket ovan genom att jobba med orienteringsbanorna istället för att laga fönster.
Oavsett om du lagar ett krossat fönster eller snitslar en orienteringsbana ökar BNP med värdet på ditt jobb. Men det säger ingenting om huruvida du bara återställt något som gått sönder eller producerat något nytt.
Poängen är alltså att en ökning av BNP inte per automatik är en ökning av välfärd/nytta, även om det givetvis är så i många fall.
Som jag förstod det utifrån din ovanstående beskrivning var detta samma spår som föreläsarna var inne på.
Som man kan läsa i en del andra kommentarer ovan, så menar jag inte att BNP är ett perfekt mått på ekonomisk tillväxt, men vi slarvade båda i användningen av begreppen BNP och tillväxt i vårt replikskifte. I din andra kommentar kompletterar du med det som jag tyckte var hela poängen och något som utelämnades i din första kommentar. Eftersom saken handlar om alternativkostnad så hade det mycket riktigt varit mer pedagogiskt att ta med det i dina exempel. Det var därför jag blev frustrerad, som du märkte.
Vidare borde jag ha varit tydligare med att BNP inte höjs av glaskrossande, utan blir oförändrad jämfört med alternativet. Hade jag varit det i inlägget så hade det antagligen klarlagt en del ståndpunkter. Det får jag ta på mig.
Däremot menar jag att du fortfarande har fel om ökning av BNP, även om du garderar dig genom att skriva ”per automatik”. Givet att vi inte ändrar förhållandet mellan ej mätbar aktivitet (ledighet, oavlönat arbete) och de aktiviteter som ingår i BNP, kan en ökning av BNP inte bero på krossade fönster som repareras.
Att krossa fönster skulle inte heller minska arbetslösheten som du skrev i första kommentaren, återigen på grund av alternativkostnaden. En minskning av arbetslösheten för glasmästare skulle öka arbetslösheten för alla andra branscher som har lägre marginalnytta än fönsterreparationer.
Johan. Det är korrekt att din sinnesstämning märktes. Faktum är att det nog var det som märktes allra mest i ditt första svar. Nu lät du ju lite muntrare och det tycker jag är bra.
Givetvis finns det ett par saker som jag egentligen skulle vilja påpeka angående ditt senaste svar, men för att inte dra igång en evighetsbattle i detta kommentarsfält tänker jag avstå. Om vi känner oss väldigt manade kan vi ju alltid fortsätta diskussionen nästa gång vi stöter på varandra AFK.
Det känns som att risken annars är överhängande att vi hamnar i en situation där vi om 50 år sitter framför varsin dator med långa, vita skägg och försöker övertyga varandra om glaskrossandets BNP-effekter med hjälp av statistik på hur glasmästare oftast använder potentiellt ledig tid, alternativt ifall människor avstår från andra utgifter när de får en fönsterruta krossad eller om de ökar sina utgifter för att slippa frysa. Jag tror vi båda har vettigare saker att syssla med fram tills dess. Dessutom tror jag inte att jag skulle klä i långt skägg.
Ha det gott.