Vi betalar inte! Vi betalar inte?

Gästblog Detta är det första inlägget i ett öppet samtal. Gabriel Stille bloggar annars på Grand Détour.

Den största frågan för dagens unga i Sverige, om man får tro media, är att fritt få dela vilka filer man vill hur som helst utan att betraktas som tjuvar. Och i medierna spökar också ett nytt Osynligt parti, som demonstrerar mot förnedrande arbete och för rätten till bidrag.

I grannlandet Polen, där jag har bott i vår, demonstrerar ungdomarna också på gatorna, men mot den nye ultrakatolske och nationalistiske utbildningsministern. Vad de vill ha är ett normalt europeiskt land, där man inte påtvingas en nationalistisk eller (pseudo-)religiös statsideologi.

En del av den svenska debatten handlar om hur övervakningen trappas upp, hur rättsäkerheten sätts på undantag efter 9/11, hur yttrandefrihet och integritet hotas. Här är jag helt med. Jag är liksom de flesta oroad av detta och tycker att kritiken mot myndigheter är ytterst befogad. För att utmana den nya teknikens möjlighet till spridning av upphovsrättsskyddat material krävs en enorm övervakning, och detta innebär i sig en fara för demokratin.

Men när det gäller fildelningen: Vad handlar det om egentligen? Det handlar inte om nedladdning, säger Piratbyrån, utan om kommunikation. Myndigheter och storbolag vill på grund av sina egenintressen förbjuda en hel infrastruktur, som möjliggör mångfald och kulturell blomstring. Upphovsmännen själva är ofta kluvna – Internet är en oslagbar distributionsmetod, men det går inte att få royalty som förut. De gamla är mer upprörda än de unga.

Och frågan är om detta är så mycket av politik, om man verkligen slåss för ett annat samhälle. Utvecklingen fortskrider i alla fall utan aktivism: nätet går inte att stänga, företag tvingas anpassa sig till den nya verkligheten, if you can’t beat them, join them. Nya tjänster och betalningsmetoder kommer att utvecklas. Artister och bolag kommer att finna andra inkomstkällor. Bland de mest framträdande pirataktivisterna finns säkert några av de mest framgångsrika entreprenörerna i morgon – eller redan nu.

Om vi tittar på den andra delen av generationskampen, som det går trögare för, har vi initiativ som Osynliga partiet och planka.nu. De unga missgynnas av samhällets system, menar man. Inspirerade av syndikalistiska ideer – där brukare vägrar betala för sig, men lämnar ett bidrag till en gemensam fond som betalar böter och rättegångskostnader, och på så sätt sätter sitt eget pris. Vi betalar inte! Varför gör vi inte det? Har vi inte råd? Verkligen inte? Jag tror att vår generations upplevda utanförskap inte kommer av att fråntas ett bidrag, men av att leva i en verklighet i förändring och att sakna en roll i denna. Vi måste hitta roller, och försörjning. Så låt oss göra det. Då kan vi också införa gratis kollektivtrafik sedan, om det verkar som en bra idé.

Men om det inte ska gå som för fyrtiotalisterna, som var glödröda radikaler och sedan fick jobb på TV3, så måste kampen handla om något annat än att ta över föräldragenerationens jobb och bidrag. En idealism som inte slutar när kuvertet dimper ner. Sverige är inte tjugotalets Tyskland. Vår generation har bättre möjligheter än någon annan, till arbete, till kreativt skapande och till att göra den här planeten till en bättre plats att leva på. Men då får vi inte göra oss till offer. En rörelse som bygger på rätten att ta bidrag, rätten att kopiera, rätten att planka, kan aldrig bli långlivad eller skänka någon självrespekt. För att verkligen föra saker framåt får vi jobba hårt, och inte maska i någon missriktad aktion.

Jag tänker på demonstranterna i Polen. De vill också ha rättigheter och ett normalt liv. Men ligger lite efter oss i Sverige, även om det har gått snabbt framåt sedan kommunismens fall. Jorden runt finns människor som har ännu längre kvar. Finn dig inte att trampas på, fortsätt att ifrågasätta makten, men lyft blicken, och skaffa lite självrespekt. Det är mitt enkla budskap. Och jobba hårt min vän, för cashen kommer sen…

Gabriel Stille

Andra bloggar om: , , , ,

4 reaktioner på ”Vi betalar inte! Vi betalar inte?

  1. Att göra vissa saker, som t.ex. kollektivtrafiken, till allmänningar och lika tillgängliga för alla, är en förändring utanför arbetsplatserna som har återverkningar på vilken grad av kampvilja och oräddhet som kan frodas på arbetsplatserna.
    Man behöver inte vara lika vingklippt om man får kicken, och det är väldigt relevant i en tid där anställningar blir alltmer osäkra.

    Jag tror dom nya initiativen i Sverige som du talar om förstås bäst som svar på en situation där de anställdas förhandlingsutrymme kringskärs, men man måste nog ha ett klassperspektiv för att se det så.

    Prekarisering som en samtida europeisk process har än så länge inte diskuterats nämnvärt i Sverige, även om det har varit ett populärt ämne för akademiker i andra länder de senaste 10 åren. Frankrike och Grekland har ju dock gjort frågan lite hetare nu.

  2. Förhandlingsutrymmet kringskärs, ja. Det krävs nya strategier för att handskas med en verklighet där fasta arbeten verkar mer eller mindre obefintliga. Men de som presenteras av Osynliga partiet och de andra initiativen jag nämnde övertygar inte. Dessa initiativ har mer av generationsuppror kring sig, än klasskamp.

    Om man både vill ha trygghet och frihet, och förstår frihet som arbetsfrihet, så har man ett problem. Arbete är inget ont i sig, inte heller gott. Men på något sätt måste kakan bakas innan den äts upp. Av var och en efter förmåga…

    Istället för att lära ut de bästa maskningstricken borde man uppmana till att ta alla chanser till att studera, utbilda sig, starta rörelser, kooperativ eller vad som helst – och att jobba hårt, men inte för vilken arbetsgivare som helst. Tråkigt, låter vuxet, ja. Men i längden det enda som hjälper. Tråkigt nog, det kommer inga stekta sparvar flygande…. (om man nu inte är född till Bernadotte…)

  3. Gabriel Stille : Det är högst problematiskt att du inte grundar din kritik i det som faktiskt Osynliga Partiet ( ) gör, säger och skriver. OP är inte ett initiativ för att lösa de kriser som framkallas i vår typ av produktionsform. Tvärt om är OP ett sätt att inifrån bryta sig ur, och söka sig bortom.

    Det handlar sedemera inte bara om att få råd att åka buss. Utan om att hitta nya sätt att tillskaffa sig bussfärder på. Där bussresor inte är varor som inhandlas i utbyte av nerlagt arbete. Det är i grund och botten en kritik mot ekonomi.

    Jag skriver inte detta inlägg för att argumentera för det OP gör, säger och skriver. Utan jag vill bara påpeka att du angriper OP helt felaktigt. Begrepp som rättigheter osv. finns det inget utrymme för inom OPs ramar (om de inte fungerar som retoriska knep osv.).

    Ett hett tips är att läsa de texter som finns i textarkivet på http://www.osynligapartiet.se