I en artikel i Världen idag för ett och ett halvt år sedan, (”Mäklaretik som affärsidé”), berättade mäklaren Per Karlqvist på 2000Mäklarna, som numera verkar under namnet Husera, om hur viktigt det är att ha tydliga etiska regler inom fastighetsmäklarbranschen:

– Det handlar om att jobba aktivt med respekt för kunden i varje situation.

Under hösten sålde min före detta flickvän Malin och hennes syster det radhus som de växte upp i. Själva processen med att sälja huset började den åttonde september när uppdragsavtalet med Per Karlqvist som är grundare och vd för Husera skrevs under. Vad Malin och hennes syster då inte visste var att det definitivt inte skulle bli någon trevlig upplevelse.

Ett par tecken på att det inte skulle vara en dans på rosor kom ganska tidigt, men det var små detaljer som det inte lades särskilt mycket vikt vid. Inför visningen gicks varje rum igenom med kommentarer kring hur man borde möblera för att det skulle se så trevligt ut som möjligt. Här tyckte mäklaren vid ett tillfälle att en sekretär absolut skulle bort eftersom den såg gammal ut, men vid ett annat tillfälle tyckte han den skulle vara kvar eftersom den var charmig. Någon konsekvens i resonemanget fanns inte att se.

Innan radhuset lades upp på Huseras webbsajt gick systrarna igenom objektsbeskrivningen och bilderna och godkände dem, med några mindre ändringar i texten – framför allt grammatiska fel och kommatecken. Mäklaren kommenterade att han aldrig sett några så engagerade i sin husförsäljning som dem, vilket han i ett senare samtal menade var ironiskt menat, ”men det förstod ju såklart inte ni”. Den första visningen på söndagen gick bra, men när Malins syster kom hem efter den andra visningen, på måndagen, var ytterdörren mot trädgården vidöppen och stearinljus brann för fullt runt om i huset. Det verkade som att mäklaren haft väldigt bråttom att komma iväg. En stund senare ringer mäklaren till systern och ber henne att hålla i en extra visning. Ingen förklaring till varför stearinljusen brann och dörren var öppen gavs. Efter en stund, vid halvåttatiden kommer det sista paret som ville titta på huset. Systern gör så gott hon kan med att visa paret runt i huset. Parets kommentar, “vi har förstått att ni vill sälja huset så snabbt som möjligt”, gjorde systern lite förbryllad. Någon sådan situation förelåg inte alls, systerns nya boende var inte ens klart än. Varför paret hade fått den uppgiften var svårt att förstå.

Precis när det sista paret hade lämnat huset sent på måndagskvällen kom det ett sms från mäklaren som skickades till systrarna och alla som hade anmält intresse, där han förklarade att sista möjligheten för nya budgivare att lägga bud var på onsdag klockan 12:00, det vill säga mindre än två dygn senare – eller en arbetsdag. När han skickade smset hade det bara kommit in ett bud, som låg under utgångspriset. Detta var ingenting som systrarna och mäklaren hade kommit överens om; mäklaren agerade helt på eget bevåg. Om man är på jakt efter ett radhus för ett par miljoner kronor kanske man behöver åtminstone ett par dagar på sig att bestämma sig för hur mycket man är beredd att betala. Att ordna lånelöfte från banken och göra jämförelser med andra objekt kanske inte hinns med på en arbetsdag. Malin ringde efter en stund upp mäklaren och undrande hur han hade resonerat och varför han inte meddelat systrarna sin strategi. Svaret lät inte vänta på sig: Malin ”hade tagit ifrån [honom] glädjen med [hans] jobb” och han kunde minsann sin sak för han hade jobbat med det i 13 år. Han påpekade också att systrarna hade lagt sig i precis allt, ner till minsta kommatecken (det var ju deras hus och han arbetade för dem). Passade inte mäklarens arbetsmetoder kunde ju systrarna anlita en annan mäklare var budskapet, vilket inte är det lättaste när annonsering och visning är avklarat. Som spekulant blir man misstänksam om ett objekt återkommer på marknaden en kort tid senare.
Den korta budgivningsperioden skulle senare visa sig få tråkiga konsekvenser.

Systrarna kom fram till att det skulle verka märkligt att ta tillbaka uttalandet i sms:et men berättade för mäklaren att det kändes märkligt att mäklaren fattade den typen av beslut på egen hand utan att konsultera säljarna. Budgivningen gick trots allt ganska bra. När budgivningen slutligen stannat av på fredagen så fanns tre budgivare som hade bjudit nära eller över fyra miljoner kronor. Skillnaden mellan de tre högsta buden var inte särskilt stor. Mäklaren skickade därefter ett sms (”[Köparna] köper ert hus för 4.030.000 :-! Grattis! Återkommer snart med mer info. /Per”) där han bara konstaterar att paret med det högsta budet köper huset. Det var inte alls självklart att systrarna ville sälja till de som lagt det högsta budet. Även andra aspekter som tillträdesdatum spelar stor roll och personkemi spelar roll. Nåväl, Malin skickade ett sms tillbaka där varje ord vägdes på våg för att inte göra mäklaren upprörd, eftersom Malin inte visste med vilket humör mäklaren skulle svara. Smset innehöll glada utrop och en undran om önskat tillträdesdatum och när kontrakt skulle skrivas med mera. Genast fick hon ett nytt sms (”Du förnekar dig inte, Malin. Jag skrev precis att jag snart återkommer med mer info. tröttsamt…”) i otrevlig ton.

Malins syster kunde inte följa med när det var dags att skriva kontrakt så jag följde med som stöd. Av köparna deltog endast mannen. När kontraktet gicks igenom uppstod frågetecken kring en formulering som löd ”Fastigheten belastas inte av servitut och/eller nyttjanderätt” och sedan en till rad längre ner som löd ”Last, Avtalsservitut: Villa Last, Avtalsservitut: Ledning”. Mäklaren kunde inte svara på varför det stod så i kontraktet, vilket både köparen och vi ansåg vara märkligt. Mäklaren borde veta vad som står i kontraktet han upprättat. För att Malin skulle kunna skriva under kontraktet å sin systers vägnar hade en fullmakt tecknats. Den innehöll alla de uppgifter som var relevanta och var definierad för att enbart gälla den aktuella husaffären. Systrarna hade dessutom specifikt frågat om de hade någon mall för fullmakt som de kunde använda, men då fått svaret att de kunde skriva den själva. Köparna hade däremot fått en mall av mäklaren som de använt. Mäklaren mumlade något om att fullmakten kanske inte var helt rätt, men den fullmaktsmall som mäklaren skickat till köparen innehöll samma uppgifter, så vari problemet skulle bestå framkom inte. Mäklaren sade till köparen att ”om du accepterar fullmakten så är det väl okej”. Antingen är fullmakten OK eller så är den det inte. Köparen hade dessutom inte den juridiska kompetens som krävs för att avgöra om en fullmakt är giltig eller ej. Mäklaren verkade inte heller ha koll på att när kontrakten är på flera sidor bör alla signeras, inte bara det sista, vilket orsakade osäkerhet och förvirring hos köparen. Det visade sig också att köparna ville ha ett sent tillträdesdatum. Om detta hade kommit fram under budgivningen så är det möjligt att systrarna hade valt nästa budgivare, om denne ville ha ett tidigare tillträdesdatum.

Resten av mötet avlöpte utan större incidenter, men när köparen gått ville Malin ha en diskussion med Mäklaren om de samarbetsproblem som uppstått under säljprocessen. Det urartade ganska snabbt med att mäklaren började skälla ut Malin och säga att hon var “äcklig” och ”en väldigt otrevlig och obehaglig människa” och frågade om hon var ”dum i huvet”. Han tyckte även synd om mig som var tillsammans med en människa som Malin. Jag blev helt paff när utskällningen började, men insåg efter en stund att jag kunde spela in utskällningen på min mobiltelefon, vilket jag gjorde. Citaten är transkriberade från inspelningen och är ordagrant återgivna. Han fortsatte med att förklara att ”jag tänker inte stå till svars för dig mer! Jag tänker inte svara mer på dina frågor! Jag bara vill att du går härifrån”. Han hotade dessutom med att ringa polisen. Detta sades alltså innan alla detaljer kring husförsäljningen var avklarade, såsom besiktning. Efter ytterligare ett par minuter med utskällningar från mäklaren gick vi därifrån.

När besiktningen av huset var klar hade ett par punkter på saker som borde åtgärdats uppkommit. Ingenting var av akut karaktär och inget var heller förvånande med tanke på husets ålder, förutom en mindre fuktskada i köket. I beskrivningen av objektet stod dessutom uttryckligen att huset var i behov av renovering på flera områden. Köparna ville få köpeskillingen sänkt med ett betydande belopp, från 4 030 000 med 58 500 till 3 971 500 på grund av de identifierade renoveringsbehoven. Köparna ansåg att de på grund av den korta tiden från visning till att budgivningen var klar, inte kunde kontrollera skador på exempelvis fönster och badrum ordentligt. Till slut gick systrarna med på att sänka köpeskillingen med 25 000 kronor för att finansiera ett nytt köksgolv och en ny kyl, vars kondenskärl var orsaken till fuktskadan på golvet. Nu var köpeskillingen nere på samma nivå som nästa budgivare. Detta problem hade säkerligen kunnat undvikas om budgivarna hade haft möjlighet att inspektera huset innan budgivningen avslutades.

Mäklaren kontaktades, som skrev ett tillägg till köpekontraktet med den nya köpeskillingen, 4 005 000 kronor. Malin skrev under tilläggspappren och ett par dagar senare kom ett av exemplaren i brevlådan, men utan köparens underskrift. Det är lätt att tycka att det ingår i mäklarens jobb att kontrollera att alla papper har blivit undertecknade och är giltiga innan de skickas iväg.

På tillträdesdatumet visade det sig att den nya köpeskillingen inte stod på de papper som skulle undertecknas på banken, vilket ledde till att den ursprungliga köpeskillingen användes när pengarna överfördes, vilket medförde att ytterligare överföringar av pengar och underskrifter av nya papper behövde göras några dagar senare, efter att allt egentligen skulle vara helt färdigt och avslutat.

Malin författade efter allt detta ett mail där det mesta av det ovan stående beskrevs och ansåg att mäklarens arvode skulle sänkas till en procentsats på utgångspriset i stället för det slutgiltiga priset, vilket eftersom slutpriset blev omkring en halv miljon över utgångspriset var en ansenlig summa. Mäklaren accepterade efter ett tags funderande, vilket kan ses som ett erkännande av han brustit i hanteringen av sitt uppdrag som mäklare.

Andra bloggar om: husera, bostadsmäklare

I senaste numret av Nyliberalen avreagerar jag mig på Lunds renhållningsverk. Texten finns inte online så jag lägger upp den här. Jag har fler exempel på märkligt beteende från Lunds renhållningsverk men de fick inte plats i artikeln. Bland annat hämtas inte soporna om soptunnans lock inte ligger dikt an mot tunnan. Om anledningen hade varit att man ska betala mer för en större tunna så hade det varit förståeligt, men en större tunna kostar lika mycket som en liten. Från och med hösten 2008 ska man dessutom sortera matavfall och restavfall i olika kärl i soptunnan. Matavfallsdelen är lika stor som den för övriga sopor. Hur många hushåll genererar 90 liter matavfall i veckan? Olika behållare för olika avfall i sopbilarna innebär dessutom en effektivitetsförlust. Det är osannolikt att alla kärlen blir fulla exakt samtidigt, särskilt med tanke på hur dåligt planerade kärlen är hos hushållen.

De senaste månaderna har min flickvän och hennes syster tömt och sålt ett radhus i Lund. I Lund har Lunds Renhållningsverk monopol på sophämtning och i abonnemanget ingår hämtning av grovsopor varannan vecka, det vill säga större saker som möbler och gammal elektronik och vitvaror. Tre saker får man lämna per gång och man ska anmäla i förväg via telefon att man vill att de ska komma. Den här möjligheten används inte särskilt ofta, utan det handlar oftast om att enkelt kunna bli av med det utbytta kylskåpet när det nya har levererats.

Inför visningen av radhuset ville systrarna bli av med en del av de gamla möblerna och de ringde renhållningsverket. Två personer har hand om att ta emot begäran om hämtning av grovsopor, men ingen var tillgänglig vid första försöket. Inte heller dagen därpå och inte heller på den tredje dagen. Därefter var det för sent. En granne lät systrarna förvara möblerna i sitt garage tills visningarna var avklarade.

Inför nästa hämtningstillfälle fick systrarna tag på rätt person på renhållningsverket. Nu när visningarna var avklarade fanns det ett par möbler till som skulle slängas och de frågade därför om det gick bra att lämna fler än tre saker den här gången eftersom personalen inte hade varit kontaktbar tidigare. Det gick inte. “Tre saker är det som gäller” blev svaret. “Om några av sakerna hämtas hos grannen då?” “Det går bra.”
Det gick alltså bra att göra två stopp, med tre saker var, utanför olika hus men inte ett stopp med sex saker trots att det är samma objekt. Det sunda förnuftet lyser med sin frånvaro.

Under hösten har det även kommit ett brev från renhållningsverket med information om att arbetsmiljöreglerna för sophämtarna inte är uppfyllda. Soptunnan ska stå i anslutning till tomtgränsen och underlaget från tomtgränsen till sopbilen ska vara hårt och platt utan nivåskillnader. Utanför tomtgränsen går en trottoar och utanför den en gräsmatta som följer trottoaren. Gräsmattan hindrar sophämtarna från att transportera soptunnorna enligt deras arbetsmiljöregler och är därför ett stort problem. Ett problem som måste åtgärdas, annars kommer sophämtarna inte att tömma tunnorna. Gräsmattan ägs av sophämtarnas arbetsgivare – kommunen – så klagomålet är därför felriktat, vilket renhållningsverket konstaterar i slutet av brevet. Brevet skickades alltså till husägarna, trots att kommunen självt är ansvarig, vilket den som skrivit brevet uppenbarligen kände till.
Varför får man inte själv välja sophämtningsbolag?