Igår bevakade jag Mona Sahlins tal i Tantolunden i Stockholm. Jag tycker om ekonomisk analys och hade hoppats på att kunna skriva om talet ur en ekonomisk vinkel. När talet hade inletts insåg jag dock att den vinkeln inte fanns. Den helt uppenbara vinkeln för mig själv och bekanta som jag träffade där var att det saknades glöd och passion. Därför skrev jag om det till dagens tidning.

Visst, överdrivet applåderande när Den Store Ledaren talar är obehagligt, oavsett vilket parti det handlar om, men Sahlins publik var nästan lite väl snål med applåder emellanåt. Ibland hördes krystade ”Bravo!” och ”Tjoho!” vid tillfällen som störde talets rytm. Under talet blev applåderna bara riktigt höga två gånger: när Mona Sahlin klargjorde att Socialdemokraterna aldrig kommer ge Sverigedemokraterna inflytande över politiken och lite senare när hon lovade skattesänkningar för pensionärerna.

Läs även andra bloggar om mona sahlin, socialdemokraterna, sommartal, tantolunden