Vad var det jag sa?

I juni förra året skrev jag en text om fildelning och vad skivbolagen borde göra (Vi betalar, om vi erbjuds det vi vill ha). Då lät det så här:

Mitt förslag är att skivbolagen slutar se distribution av plastskivor som en inkomstkälla och istället se det som marknadsföring för artister, för det är i praktiken den förändring som vi har sett den senaste tiden. Skivförsäljningen må ha minskat, men intresset för konserter och festivaler har ökat enormt de senaste åren.

Nu gör Rasmus Fleischer mig uppmärksam på en artikel i DN om minskad försäljning av CD-skivor (Betald nedladdning inte tillräckligt för industrin):

Branschföreträdare säger att det knappt längre går att ens betrakta cd-försäljningen som en intäktskälla. Snarare är cd:n numera en del av marknadsföringen av en artist och som kan bidra till efterfrågan på konsertbiljetter, souvenirer eller andra produkter.

Intressanta bloggar om: , ,

4 tankar kring ”Vad var det jag sa?

  1. Det tror jag också. Många (jag med) vill gärna ha en trofé att ställa i hyllan, kanske inte så mycket för att ta fram varje gång man vill lyssna, men för att visa vem man är, på samma sätt som man visar upp sina böcker i bokhyllorna.

  2. ”men intresset för festivaler och konserter har ökat enormt”, som om ett gage för en festival per sommar skulle vara skälig ersättning till upphovsmännen! Varför ska låtskrivarna, textförfattarna och musikerna dela med sig gratis av sin arbetsinsats, ingen annan gör det! Och hur många band bjuds in att spela på Globen, i Hultsfred eller utomlands?

  3. Karin: vad är en skälig ersättning till upphovsmännen?
    Jag anser att upphovsmännen är värda så mycket som människor vill betala dem. Vilket väldigt många gör genom att besöka spelningar (det finns fler ställen/tillfällen att uppträda på än Hultsfred) året om.

Kommentarer inaktiverade.