Detta är det andra inlägget i ett öppet samtal mellan mig och Gabriel Stille, som bloggar på Grand Détour. Gabriels inlägg kan läsas här.

Hollywood och musikindustrin arbetar hårt för att begränsa spridningen av upphovsrättsskyddat material. Man har bland annat använt kopieringsskydd med varierande framgång: skivor som inte gick att spela i datorer eller i vissa fall inte ens i en del av de cd-spelare för vilka de var ämnade, tills någon kom på att det räckte med att tejpa eller måla för en bit av skivans ytterkant. Då gick det alldeles utmärkt att spela den i datorn och följaktligen även att kopiera den. Sony BMG försökte för ett tag sedan med ett kopieringsskydd på skivor som visserligen gick att spela upp i en dator, men som installerade program på den utan att man som konsument kunde undvika det. Dessutom gjorde kopieringsskyddet det möjligt att dölja virus och trojaner på datorn. Sony BMG fick skamset dra tillbaka de skivor som hade det här kopieringsskyddet, och det rättsliga efterspelet är ännu inte över.

Missförstå mig inte, för min del får gärna skivbolagen försöka skydda sina intressen med de medel de tycker är lämpliga. Det är deras verk, och de får distribuera det hur de vill, med vilka begränsningar de vill. Om de vill använda kopieringsskydd, starta online-butiker, ha prenumerationstjänster eller något annat som de tycker verkar lämpligt, så har jag ingenting emot det. Använd det som funkar bäst och som gör kunderna villiga att betala. Problemet för musik- och filmindustrin är att det som har testats hittills uppenbarligen inte fungerar speciellt bra, och att begränsa tillgången till musik och minska antalet presumtiva kunder genom att hindra uppspelning av musik i datorn, bilen eller på mp3-spelaren verkar synnerligen kontraproduktivt.

En annan aspekt att fundera över är följande: Hur mycket av musikkonsumenternas och skattebetalarnas pengar ska användas för att för att tillse att en bransch utan anpassningsförmåga eller verklighetsförankring inte tappar intäkter? Frédéric Bastiat eller Johann Gutenberg kanske skulle ha något att säga om den saken.
Samhället förändras, och det måste även företag göra. Inför nya utmaningar krävs nya tankesätt och arbetsmetoder. Skivbolagen är vår tids variant av skrivstugorna. Tryckpressen har kommit och den skrivstuga som inte skaffar sig en press kommer konkurreras ut. Skivbolagen måste helt enkelt förändra sin affärsmodell för att överleva.

Mitt förslag är att skivbolagen slutar se distribution av plastskivor som en inkomstkälla och istället se det som marknadsföring för artister, för det är i praktiken den förändring som vi har sett den senaste tiden. Skivförsäljningen må ha minskat, men intresset för konserter och festivaler har ökat enormt de senaste åren. Roskilde var till exempel slutsålt för flera veckor sedan och biljetter säljs till mångdubbla priset på Blocket och Ebay. Musikkonsumenternas vilja att betala för musik har alltså inte minskat, det har däremot viljan att betala för skivbolagens ineffektiva distributionssätt gjort.
Med detta faktum som grund borde skivbolagen alltså se till att investera i konsertarrangörer. Varför köper inte Sony BMG upp EMA Telstar?

Ett affärstips alltså: Sluta jaga fildelare och sluta sabotera för de som betalar för musiken (som i det aktuella fallet med Sony BMGs misslyckade kopieringsskydd), och se till att ta igen på karusellerna vad ni förlorar på gungorna.

Johan Folin

Andra bloggar om: politik, musikindustrin, upphovsrätt