Faktisk händelse, ungefär tio minuter sedan (ur minnet):

Telefonförsäljare: Vi har en kampanj som riktar sig till unga män i Lund just nu. Vi skickar två par strumpor till dig gratis som är värda hundrafyrtio kronor och det finns inget framtida köptvång.
Johan: Det tyckte jag var dyra strumpor.
TF: Ja, men du får ju dem gratis.
J: Står ni för portot då?
TF: Nej, för de här strumporna får du betala portot, men för de strumpor vi skickar framöver bjuder vi på portot.
J: Men jag har inte lust att betala för en vara jag varken har sett eller efterfrågat.
TF: Så du kan inte tänka dig att lägga ut två tjugolappar för att få ett par strumpor värda hundrafyrtio kronor?
J: De är inte värda det för mig. Strumporna är bara värda så mycket som jag kan tänka mig att betala för dem. Ni hade lika gärna kunnat säga att de var värda hundrafyrtiotusen kronor.
TF: Javisst, men vi måste ju verka trovärdiga.
J: Om ni inte tror så pass mycket på er egen produkt att ni kan lägga ut två tjugolappar för att få mig att prova era strumpor och därefter prenumerera på dem så tycker inte jag att ni är trovärdiga.
TF: OK, jag beklagar.
J: Det gör inte jag.

Andra bloggar om: strumpor, telefonförsäljare, argument