Detta är det andra inlägget i ett öppet samtal mellan mig och Gabriel Stille, som bloggar på Grand Détour. Gabriels inlägg kan läsas här.

Hollywood och musikindustrin arbetar hårt för att begränsa spridningen av upphovsrättsskyddat material. Man har bland annat använt kopieringsskydd med varierande framgång: skivor som inte gick att spela i datorer eller i vissa fall inte ens i en del av de cd-spelare för vilka de var ämnade, tills någon kom på att det räckte med att tejpa eller måla för en bit av skivans ytterkant. Då gick det alldeles utmärkt att spela den i datorn och följaktligen även att kopiera den. Sony BMG försökte för ett tag sedan med ett kopieringsskydd på skivor som visserligen gick att spela upp i en dator, men som installerade program på den utan att man som konsument kunde undvika det. Dessutom gjorde kopieringsskyddet det möjligt att dölja virus och trojaner på datorn. Sony BMG fick skamset dra tillbaka de skivor som hade det här kopieringsskyddet, och det rättsliga efterspelet är ännu inte över.

Missförstå mig inte, för min del får gärna skivbolagen försöka skydda sina intressen med de medel de tycker är lämpliga. Det är deras verk, och de får distribuera det hur de vill, med vilka begränsningar de vill. Om de vill använda kopieringsskydd, starta online-butiker, ha prenumerationstjänster eller något annat som de tycker verkar lämpligt, så har jag ingenting emot det. Använd det som funkar bäst och som gör kunderna villiga att betala. Problemet för musik- och filmindustrin är att det som har testats hittills uppenbarligen inte fungerar speciellt bra, och att begränsa tillgången till musik och minska antalet presumtiva kunder genom att hindra uppspelning av musik i datorn, bilen eller på mp3-spelaren verkar synnerligen kontraproduktivt.

En annan aspekt att fundera över är följande: Hur mycket av musikkonsumenternas och skattebetalarnas pengar ska användas för att för att tillse att en bransch utan anpassningsförmåga eller verklighetsförankring inte tappar intäkter? Frédéric Bastiat eller Johann Gutenberg kanske skulle ha något att säga om den saken.
Samhället förändras, och det måste även företag göra. Inför nya utmaningar krävs nya tankesätt och arbetsmetoder. Skivbolagen är vår tids variant av skrivstugorna. Tryckpressen har kommit och den skrivstuga som inte skaffar sig en press kommer konkurreras ut. Skivbolagen måste helt enkelt förändra sin affärsmodell för att överleva.

Mitt förslag är att skivbolagen slutar se distribution av plastskivor som en inkomstkälla och istället se det som marknadsföring för artister, för det är i praktiken den förändring som vi har sett den senaste tiden. Skivförsäljningen må ha minskat, men intresset för konserter och festivaler har ökat enormt de senaste åren. Roskilde var till exempel slutsålt för flera veckor sedan och biljetter säljs till mångdubbla priset på Blocket och Ebay. Musikkonsumenternas vilja att betala för musik har alltså inte minskat, det har däremot viljan att betala för skivbolagens ineffektiva distributionssätt gjort.
Med detta faktum som grund borde skivbolagen alltså se till att investera i konsertarrangörer. Varför köper inte Sony BMG upp EMA Telstar?

Ett affärstips alltså: Sluta jaga fildelare och sluta sabotera för de som betalar för musiken (som i det aktuella fallet med Sony BMGs misslyckade kopieringsskydd), och se till att ta igen på karusellerna vad ni förlorar på gungorna.

Johan Folin

Andra bloggar om: politik, musikindustrin, upphovsrätt

Gästblog Detta är det första inlägget i ett öppet samtal. Gabriel Stille bloggar annars på Grand Détour.

Den största frågan för dagens unga i Sverige, om man får tro media, är att fritt få dela vilka filer man vill hur som helst utan att betraktas som tjuvar. Och i medierna spökar också ett nytt Osynligt parti, som demonstrerar mot förnedrande arbete och för rätten till bidrag.

I grannlandet Polen, där jag har bott i vår, demonstrerar ungdomarna också på gatorna, men mot den nye ultrakatolske och nationalistiske utbildningsministern. Vad de vill ha är ett normalt europeiskt land, där man inte påtvingas en nationalistisk eller (pseudo-)religiös statsideologi.

En del av den svenska debatten handlar om hur övervakningen trappas upp, hur rättsäkerheten sätts på undantag efter 9/11, hur yttrandefrihet och integritet hotas. Här är jag helt med. Jag är liksom de flesta oroad av detta och tycker att kritiken mot myndigheter är ytterst befogad. För att utmana den nya teknikens möjlighet till spridning av upphovsrättsskyddat material krävs en enorm övervakning, och detta innebär i sig en fara för demokratin.

Men när det gäller fildelningen: Vad handlar det om egentligen? Det handlar inte om nedladdning, säger Piratbyrån, utan om kommunikation. Myndigheter och storbolag vill på grund av sina egenintressen förbjuda en hel infrastruktur, som möjliggör mångfald och kulturell blomstring. Upphovsmännen själva är ofta kluvna – Internet är en oslagbar distributionsmetod, men det går inte att få royalty som förut. De gamla är mer upprörda än de unga.

Och frågan är om detta är så mycket av politik, om man verkligen slåss för ett annat samhälle. Utvecklingen fortskrider i alla fall utan aktivism: nätet går inte att stänga, företag tvingas anpassa sig till den nya verkligheten, if you can’t beat them, join them. Nya tjänster och betalningsmetoder kommer att utvecklas. Artister och bolag kommer att finna andra inkomstkällor. Bland de mest framträdande pirataktivisterna finns säkert några av de mest framgångsrika entreprenörerna i morgon – eller redan nu.

Om vi tittar på den andra delen av generationskampen, som det går trögare för, har vi initiativ som Osynliga partiet och planka.nu. De unga missgynnas av samhällets system, menar man. Inspirerade av syndikalistiska ideer – där brukare vägrar betala för sig, men lämnar ett bidrag till en gemensam fond som betalar böter och rättegångskostnader, och på så sätt sätter sitt eget pris. Vi betalar inte! Varför gör vi inte det? Har vi inte råd? Verkligen inte? Jag tror att vår generations upplevda utanförskap inte kommer av att fråntas ett bidrag, men av att leva i en verklighet i förändring och att sakna en roll i denna. Vi måste hitta roller, och försörjning. Så låt oss göra det. Då kan vi också införa gratis kollektivtrafik sedan, om det verkar som en bra idé.

Men om det inte ska gå som för fyrtiotalisterna, som var glödröda radikaler och sedan fick jobb på TV3, så måste kampen handla om något annat än att ta över föräldragenerationens jobb och bidrag. En idealism som inte slutar när kuvertet dimper ner. Sverige är inte tjugotalets Tyskland. Vår generation har bättre möjligheter än någon annan, till arbete, till kreativt skapande och till att göra den här planeten till en bättre plats att leva på. Men då får vi inte göra oss till offer. En rörelse som bygger på rätten att ta bidrag, rätten att kopiera, rätten att planka, kan aldrig bli långlivad eller skänka någon självrespekt. För att verkligen föra saker framåt får vi jobba hårt, och inte maska i någon missriktad aktion.

Jag tänker på demonstranterna i Polen. De vill också ha rättigheter och ett normalt liv. Men ligger lite efter oss i Sverige, även om det har gått snabbt framåt sedan kommunismens fall. Jorden runt finns människor som har ännu längre kvar. Finn dig inte att trampas på, fortsätt att ifrågasätta makten, men lyft blicken, och skaffa lite självrespekt. Det är mitt enkla budskap. Och jobba hårt min vän, för cashen kommer sen…

Gabriel Stille

Andra bloggar om: politik, piratbyrån, osynliga partiet, planka.nu, upphovsrätt