Som jag tidigare berättat deltar jag för tillfället i Stureakademin, Timbros utbildningsprogram (”Dagens talanger. Morgondagens tankar”; det låter som jag det). Inför vår tredje helgträff fick vi i uppgift att skriva en ledare om valfritt ämne som varit aktuellt den gångna veckan. Jag valde – vilket säkerligen även flera andra deltagare har gjort – utvecklingen i Pirate Bay-rättegången och frågan kring rådmannen Tomas Norströms jävsituation.
Efter tingsrättens fällande dom mot personerna bakom fildelningssajten the Pirate Bay förra fredagen har det uppdagats att tingsrättens ordförande i målet, rådmannen Tomas Norström, är engagerad i två föreningar som arbetar med upphovsrättsfrågor på olika vis. Dessa är Svenska föreningen för upphovsrätt (SFU), där Norström är medlem och Svenska föreningen för industriellt rättsskydd (SFIR), där Norström sitter i styrelsen. SFU beskriver sig själva som en ”mötesplats för kvalificerade upphovsrättsliga diskussioner” och tar officiellt inte ställning i lagstiftningsfrågor; man svarar exempelvis inte på remisser. Däremot är även tre av målsägarnas representanter i Pirate Bay-rättegången medlemmar i föreningen och en av dessa, advokaten Monique Wadsted, är dessutom kollega med Norström i Stiftelsen för internetinfrastruktur, där båda arbetar extra. SFIR, där Norström sitter i styrelsen, har varit remissinstans för lagförslag om patent och upphovsrätt och arbetar för att ytterligare stärka patent- och upphovsrätten.
En av nämndemännen som skulle delta i Pirate Bay-rättegången är medlem i Föreningen Svenska Tonsättare. Nämndemannen tog själv beslutet, efter inrådan av Norström, att avstå från att delta i rättegången på grund av risken för att misstanke om jäv skulle uppstå. Att Norström i det skedet inte inser att hans egna engagemang skulle kunna väcka samma misstankar är anmärkningsvärt.
Det upphovsrättskritiska nätverket Piratbyrån, som startade och drev the Pirate Bay innan det blev en separat verksamhet, kallade redan innan rättegången startade hela processen för Spectrial, en sammanfogning av orden spectacle (spektakel) och trial (rättegång). Piratbyrån menar att rättegången och händelserna kring den kan liknas vid en teaterföljetong. För Piratbyrån och en stor del av ungdomsgenerationen, som Fredrik Reinfeldt innan valet 2006 lovade att man inte skulle jaga, har åtalet mot the Pirate Bay hela tiden setts som en politisk rättegång. Det är den idealistiska ungdomen mot en kapitalstark upphovsrättsindustri och det råder knappast någon brist på dramatik för att kunna se det som en politisk teater. När märkliga saker inträffar, som när åklagaren efter nästan tre års förberedelser kände sig tvungen att stryka en av de viktigaste åtalspunkterna i rättegångens inledande skede, förstärks naturligtvis uppfattningen att det mest är en teaterföreställning. När åklagaren gör misstag uppfattas det mest som en fars och kaxiga kommentarer från de åtalades bidrar ytterligare till den uppfattningen.
När en stor del av ungdomsgenerationen inte längre ser en rättegång som ett sätt att ta reda på om någon har begått ett brott utan som politisk förföljelse gäller det att vara extra noga med att göra allting på rätt sätt. Oavsett om Norströms medlemskap i SFU och SFIR påverkat tingsrättens dom eller ej är blotta misstanken om att så har skett allvarlig. Det kan i förlängningen leda till att respekten och förtroendet för rättssamhället – och domstolarnas upprätthållande av det – riskerar att nötas bort. Då är det inte längre en komedi eller fars – då är det en tragedi.
Andra bloggar om: tpb, the pirate bay, tomas norström, jäv, stureakademin, timbro, caesars hustru