Henrik Hansson har en väldigt bra jämförelse mellan vänsterns fantastiskt fenomenala plusjobb och alliansens Centerpartiets lönetagarföraktande ungdomsavtal.

För några veckor sedan hade vi ett seminarium om auktoritära systems transformering mot demokrati. Jag och tre kursare valde att diskutera utvecklingen i Kina. Det här är vad vi utgick ifrån.

Institutionalisering i Kina – är första steget mot demokrati taget?

Korruption och illegitimitet
Andrew J Nathan ((Andrew J Nathan: Authoritarian Resilience (2003). Journal of Democracy Vol. 14, nr. 1, sid 6-17)) hävdar att Kina är unikt på grund av att det auktoritära styret lyckats eliminera effekten av det som beskrivs som ”the logic of concentrated power”; att auktoritära regimer visar sig vara instabila då de utsätts för nya prövningar så som vid ledarskiften, ekonomisk utveckling och nyetablerade maktbalanser inom samhället. Den kinesiska regimen har enligt Nathan lyckats överkomma dessa problem genom en institutionalisering av samhället.
Exempelvis har ledarskiftena blivit mer normbundna och utnämningspolicy blivit mer meritbaserad samtidigt som regimens legitimitet ökad då den möjliggjort ett visst politiskt deltagande hos medborgarna. Bruce Gilley ((Bruce Gilley: The Limits of Authoritarian Resilience (2003). Journal of Democracy, Vol. 14, nr. 1, sid. 18-26)) motsätter sig dock att det demokratiska underskottet har lösts genom sådan beskriven institutionalisering. Han menar att det fortfarande råder en form av nepotism där lojaliteter styr utnämningarna på högre nivå samtidigt som mutor är ett vanligt fenomen vid tillsättandet av poster på lokalnivå. För att en meritbaserad utnämningspolicy inte enbart ska förbli tomma ord måste det finnas en oberoende granskning som ser till att de institutionella normerna följs och verkställs. Media censureras samtidigt som det inte finns en oberoende granskning av korruptionen eftersom politbyrån är den instans som väljer utifrån politisk lämplighet vilka områden som ska synas. Det ska då mycket till för att partiet ska granska korruptionen och svågerpolitiken inom sina egna led. Den totala korruptionen uppskattas ligga på mellan 10 och 20 % av Kinas BNP.
Partiet har visserligen avgett en viss del av makten och möjliggjort ett visst politiskt deltagande genom att tillåta byval. Men att detta skulle leda till en vidare decentralisering anser Bailey vara mindre troligt. Fortfarande är de lokala parlamenten väldigt svaga och om lokala intressenter skulle försöka lämna sin tandlösa form och utmana partiet så skulle troligtvis svångremmen dras åt.
En institutionalisering syftar till att effektivisera beslutsprocesserna men enligt Bailey så har den kinesiska regimen även på denna punkt inte uppnått något vidare resultat. Byvalen har emellertid inneburit en effektivare förvaltning som når ut till landsbygden men annars undergräver partiets kontroll över institutioner och parlament den effektivisering som institutionaliseringen strävar efter. T ex har inte staten trots det ekonomiska uppsvinget och det höga skattetrycket lyckats återdistribuera en del av resurserna till de svagare grupperna i samhället och den offentliga sektorn klarar ofta inte att erbjuda medborgarna basal service.
Därmed kvarstår mycket av problemen som kännetecknas av ”the logic of concentrated power”: illegitimitet, vanstyre och korruption. Dock kan man anta att en demokratisering som initieras av enskilda partimedlemmar troligare kan ta vid om den institutionella apparaten uppfattas som ineffektiv och handlingsoduglig. För vem kommer att inleda en demokratisering inifrån partiet om det nuvarande auktoritära styret endast uppvisar goda resultat?

Accepterar kineserna det auktoritära styret?
Kina är unikt i sitt fall, en kommunistisk stat som lyckats överleva den tredje demokratiseringsvågen genom auktoritärt styre. En stat vars ekonomi sedan -78 växt fyrfaldigt. Kina har inte någon bakgrund i demokrati utan en tusenårig historia av auktoritär tradition med dynastier fram tills det att kommunismen, med Maos fasta hand över folket, tog över. Dagens Kina ligger någonstans emellan Marx och marknaden. Nathan menar att landet gått från politisk utopi till utveckling, från totalitarism till en klassisk auktoritär regim och på detta sätt lyckats anpassa landets auktoritära styre. Frågan är i vilken utsträckning folket ställer sig bakom det auktoritära styret i dagens Kina och på vilket sätt de legitimerar staten?
Shaoguang Wang diskuterar ((Shaoguang Wang: The Problem of State Weakness (2003). Journal of Democracy, Vol. 14, nr. 1, sid. 36-42.)) att Kina kan ses som en öppen och komplex stat i den mening att landets ekonomiska vinning ständigt ökar. Landet integreras allt mer i den internationella världsekonomin. Men i samma takt som detta sker diskuterar han utvecklingens baksida. Han menar på att landets politiska och administrativa institutioner halkar efter den ekonomiska utvecklingen i Kina och att detta får konsekvenser som bl.a. ökade klyftor mellan människor, korruption och en ökad brottslighet i landet. Dessa faktorer, menar han, får i sin tur människors grundsyn på samhället de lever i att ändras i negativ riktning. Folk ser tillbaka på den ”gamla goda tiden” under Maos ledning eller söker sig till olika religioner i större utsträckning, folk tar på detta sätt distans från staten.
Andrew J Nathan argumenterar å andra sidan för den kinesiska statens legitimitet och pekar på att regimen som helhet har folkets acceptans, att majoriteten utav Kinas befolknings ståndpunkt är att de tror och lyder under den regering som följer folkets intresse. En anledning till folkets stöd av regimen anser Nathan vara den ökade välfärd som höjt levnadsstandarden för invånarna och som tystar de. Nathan menar att landets kommande problem kommer att lösas genom evolution. Landet är visserligen under auktoritärt styre men samtidigt blandar sig partiet allt mindre i institutionernas arbete, som under Maos ledning.
Andrew Nathan pekar även på att folket i dagens Kina framhåller stabilitet och är rädda för politiska oroligheter, han pekar på CCP s roll i Kina som en stor faktor till denna folkets inställning. CCP tar upp det kaos som utvecklades i post-kommunistiska Ryssland som exempel på att politisk reform är farlig för välfärden. Detta menar Nathan vara en anledning som avskräcker folket, särskilt de bildade, från att opponera. Kinas auktoritära historiska bakgrund tillsammans med folkets önskan om en trygg stat kan tänkas vara några faktorer till varför Kina lyckats hålla befolkningen bakom sig under dess stora ekonomiska utveckling de senaste decennierna.

Oundviklig demokratisering?
Enligt Andrew J Nathan är auktoritära system instabila på grund av svag legitimitet, övertro på tvångsmedel, centraliserat beslutsfattande och en personfixerad maktstruktur. Kommunistpartiet har dock anpassat sig och påbörjat en institutionalisering som verkar leda till decentralisering, meritokrati och ökade ekonomiska friheter, men har åtminstone inte i praktiken gjort särskilt mycket för att Kinas medborgare ska kunna åtnjuta de mänskliga rättigheterna.
De senaste årens ekonomiska reformer i Kina har lett till en enorm tillväxt för både staten och dess medborgare och Dali L Yang ((Dali L Yang: State Capacity on the Rebound (2003). Journal of Democracy, Vol. 14, nr. 1, sid. 43-50)) hävdar att den kinesiska staten inte bara har större ekonomiska resurser än tidigare, utan att den även är mer kapabel och effektiv än tidigare.
Detta står i direkt kontrast till Shaoguang Wangs observationer som tyder på att kommunistpartiet har tappat kontrollen över flera viktiga delar av statsapparaten. Antalet anmälda brott har ökat med fyrahundra procent sedan slutet av 70-talet, och förfalskningar av alla möjliga typer av varor finns att få tag på, till och med Harry Potter-böcker och polisuniformer.
Shaoguang Wang drar dock slutsatsen att lösningen är att stärka den kinesiska staten och se till att den får större kontroll, så kommunistpartiet sedan kan inleda en reell demokratiseringsprocess.
Även om kommunistpartiet inte själva strävar efter en ökad demokratisering med mänskliga rättigheter i fokus, kommer partiets brist på kontroll av befolkningen ofrivilligt leda till ökade indirekta friheter. Ju starkare Kinas ekonomi blir och ju fler som får tillgång till nya kommunikationsmöjligheter, desto svårare blir det för kommunistpartiet att begränsa informationsutbyte och med detta följer möjligheter för de kinesiska medborgarna att organisera sig och protestera mot orättvisor.
Kommunistpartiets ledare har inget val; för att kunna behålla inflytande över Kina är de tvungna att fortsätta institutionaliserings- och demokratiseringsprocessen, annars kommer de grupper inom det kinesiska samhället som nu har möjlighet att organisera sig på grund av statens brist på kontroll att rikta sitt missnöje mot staten, och det kan bli våldsamt.

Kina vid ett vägskäl
Det finns, vilket blir uppenbart om man läser de artiklar vi vid detta seminarium skulle fördjupa oss i, vitt skilda åsikter om vart Kina som stat är på väg. Från många håll menas att landet, med sin växande ekonomi och långsamt sönderfallande diktatoriska regim, nästan naturligt kommer att gå mot en demokrati. Både Randall Peerenboom ((Randall Peerenboom: Law and Development of Constitutional Democracy: Is China a Problem Case? (2006). ANNALS of the American Academy of Political and Social Science, vol. 603, nr 1, sid 192-199)) och Andrew J Nathan menar i sina artiklar att Kinas framgångar är anmärkningsvärda, och pekar på att det kommunistiska partiet verkar ha stabiliserats – då de bland annat haft partiledarskifte utan tumult – och börjat föra en kamp mot korruption, samt ökat folkets frihet. Även mediernas nya frihet, vilket i stort innebär flera kommersiella tidningar och TV-kanaler, ses som ett mycket positivt tecken. Att det kommunistiska styrande partiet fått överge delar av sin ideologi för att följa med i Kinas nya, moderna och globala politik ska inte stickas under stolen med, något som livligt diskuteras i alla artiklar. Det talas mycket om hur Kina, som auktoritär regim, lyckats stabilisera och modernisera sig själv – något som är ovanligt vad det gäller den typen av stat. Att Kinas styrande partis policy har förändrats sedan Maos tid råder det ingen tvekan om. Däremot lutar de olika artiklarna åt olika håll vad det gäller att försöka utveckla teorier om vad som kommer hända härnäst i Kina. Det är egentligen bara Shaoguang Wang som är negativt ställd inför Kinas dagsläge. Då de andra författarna pekar på ovanstående förbättringar, menar Shaoguang att man måste titta mer kritiskt på vad som i praktiken egentligen händer med institutionerna. En kraftigt ökad kriminalitet, allt djupare klyftor mellan samhällsklasserna, en hårt drabbad landsbygdsbefolkning samt en ökad känsla otrygghet bland kineserna är några av de konsekvenser som Shaoguang tar som exempel på att Kinas statsmakt är kraftigt försvagad, rent ut sagt sönderfallande. Frågan är om demokrati på ”naturlig väg” kommer att infinna sig efter den nuvarande regimens sönderfall/omvandling, och om det ens går att bygga en demokrati på Kinas nuvarande bräckliga grund? Borde man stärka statsmakten och dess institutioner, innan man försöker införa demokrati? Men skulle inte ett stärkande av partiet innebära ett omöjliggörande för demokrati att infinna sig? Det handlar alltså om att ta ställning till om förändringen av Kinas regim, det s.k. ”sönderfallet” ska ses som något positivt eller något negativt.

Johan Folin
Tine Giorgio
Max Wiktorsson
Ingrid Wållgren