När Blogge skickar vidare en bloggutmaning till mig så får jag väl ta chansen att visa att jag fortfarande lever; det har varit lite ödsligt här på sistone. Sju saker är tanken att jag ska avslöja om mig själv. Jag kör väl på så får vi se hur det går.

1. Jag hatar att slänga saker. När det bara handlar om digital information är det inget problem – hårddiskar är billiga – men det är värre med fysiska föremål. Framförallt är det en massa småprylar som samlas i nån låda som hade kunnat vara märkt ”bra-o-ha”. Oftast är de inte alls bra att ha eftersom de fortsätter ligga där år efter år. De senaste åren har jag flyttat ett par gånger så då har jag kunnat göra mig av med saker i samband med nedpackning av bohaget, men det finns fortfarande saker sedan grundskolan kvar i ett par lådor.

2. Jag är glömsk och lättdistraherad. Selektivt, bör jag tillägga. Jag kan ha en mängd referenser till olika forskningsrapporter eller nyhetsartiklar om politik, ekonomi eller naturvetenskap i huvudet samtidigt, men glömmer ofta varför jag reste mig från soffan och gick till köket. På samma sätt kan jag få en idé om att jag måste kolla eller fixa någonting med datorn (detta inträffar när jag inte sitter vid den) men när jag har satt mig vid datorn kommer jag på något annat jag måste fixa, så jag glömmer helt bort varför jag satte mig där från början.

3. Trots ovanstående så ser jag mig själv som väldigt intelligent och kapabel. För att bekräfta för mig själv och andra att det faktiskt stämmer tycker jag om att göra IQ-tester och andra liknande tester, som högskoleprovet (1.8, 2.0). Jag tror dock att jag har blivit bättre på att hålla inne med onödigt skryt de senaste åren.

4. Jag är kändiskåt. Det duger dock inte med vilka kändisar som helst. Dokusåpa- och talangjaktskändisar ger ingen tillfredsställelse. Vissa kändisar vill jag träffa mest för att kunna dissa dem.

5. Jag ogillar att behöva släppa kontrollen helt och hållet över något. Om jag har delegerat en uppgift till någon så känner jag mig ändå tvungen att kolla så att det verkligen blir gjort. Det kan vara kopplat till mitt (framförallt tidigare) engagemang inom studentvärlden. När man jobbar ideellt kan en del få för sig att projektet eller vad man nu höll på med inte är så kul längre och slutar att höra av sig.

6. Jag kan bli fanatiskt intresserad av onödiga, fåniga saker. De senaste åren har jag stenhårt drivit tesen om talet 23 och jag är discordian. Lite på skämt, men bara lite.

7. Jag brukar göra väldigt trovärdiga gissningar. De behöver inte alltid vara sanna, men oftast ligger de tillräckligt nära sanningen för att de ska gå att använda som argument i en debatt. Jag är inte säker på om det är så att jag faktiskt har läst någon viss statistik i ett ämne – och bara glömt bort var det var någonstans – eller om det är min hjärna som hittar på det. När jag säger saker kan jag verka väldigt säker på min sak vilket får en motdebattör att själv bli osäker. Jag har inte gjort någon blunder än vad jag vet. Den här punkten får mig att tänka på en del i Tage Danielssons monolog om sannolikhet:

Folk i allmänhet de tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. De tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.

Det var det hela. Eftersom Blogge skickade vidare till så många så låter jag bli att göra likadant.

Andra bloggar om bloggutmaningar, sju sanningar, tidsfördriv